Längtar efter värme, gemenskap, familjär gemenska, erkänande, frihet och befrielse....

Rädslan fångar mig och binder mig i mörkret inom mig själv, inomhus, tittar ut genom fönstret, tittar ut genom mina ögon och undrar när jag får komma ut...När kommer det lätta...när blir betongen....inom mig....lättare...när börjar det leva igen inom mig....röra sig....kittla och killa lite...när kommer det tecken på ett liv inom mig och knackar på??

Ansvar för min sjukdom och tillfrisknande i förlamningstillstånd....Mycket svårt!!Men det går säkert...Jag har tagit ett beslut alla fall, Stå kvar här stirra en stund till, acceptera läget, be en bön eller två.

Sen lägger jag mig ner sluter ögonen och hoppas på nåd ...drömmer och flyr och gömmer mig återigen i min sömn...Här är jag trygg förutom de drömmar som kan fånga mig i ännu ett skikt av mörker....har jag tur!! slipper jag det i natt....Vem vakar över mig?? Gud Djävulen?? Kör de skift??

Det enda jag vet är att går jag den väg jag blivit visad...behöver jag inte vara rädd!! Den vetskapen får räcka för nu!! God natt!!

Mvh FilippA